Jag har haft mina dåliga stunder, jag har mina dåliga stunder. När jag är själv tänker jag på allting, det är då jag faller tillbaka. Jag måste ta mig upp. Hitta ljuset. Utan han.
Han klarar sig utan mig, han mår bra. Utan mig. Men det är nått jag aldrig vill inse. 
Jag ler, men inombords plågas jag. Min familj frågar mina vänner hur jag mår och om jag kunnat gått vidare och dom får svaren: bra, det går väl sin väg. 

Men ni ser inte. Känner inte. Förstår inte. Allt jag ser vardagligen är människor med lyckliga sidor. Jag kan inte se mina utan han. 

Jag vet att folk i min omgivning inte tror att jag försöker. Men grejen är att jag har försökt tillräckligt. 

Godnatt



Jag undrar hur du mår & om du tänker på mig nu. I mina tankar finns det bara du.